Deprimerande! Hatar söndagar.. Och ändå så dyker den upp hela tiden, och är lika deprimerande o grå varje gång! Så segt.
Men en kommande vecka är påväg. Med både den sista körlektionen, resa till Caroline i Nrkp, fotografering i Valdemarsvik osv! Ska väl bli kul.. Fast känner mig inte speciellt i form för en fotografering =/ Men hoppas den blir bra ändå! Fotografen är ju bra så kan nog bli ganska kul..

Men kan inte få ut han ur huvudet! Jag vill verkligen, för verkar som han lyckas så bra med att få ut mig. Men jag kan inte sluta sakna honom o längta efter honom. Skitjobbigt! Vad ska jag göra? Och nej, jag vill inte hitta någon ny än.
Men kan inte gå runt o känna såhär, det ger mig ingenting!
Måste försöka fokusera på att gå vidare och hitta någon som verkligen älskar mig o vill vara med mig. Vill ha den underbara kärleken som alla pratar om o som man ser i filmer.
Kärleken som aldrig får en att tvivla eller gråta.
Fy, det är så jobbigt nu.
Jag måste bort, långt bort och börja om på nytt!

Ser bara dagar efter dagar och jag står stilla som att jag satt fast i sjunkande lera.. Och ingen hjälper mig att komma någonstans och vart man än vänder sig så finns det ingenstans att röra sig till.
Det är nu jag vill ha killen jag älskar vid min sida, som stöd och som en hjälpande hand i det jobbiga. Men han finns inte där! Han bryr sig inte.. Iaf vad det verkar som! Jag vill inte känna som jag gör, inte när han är såhär. Vi ska inte höras på flera månader, lika bra? Nja, jag vet faktist inte. Gjorde vi rätt? Det tror jag inte.
Men tiden läker alla sår, eller?..

Vet inte vad jag ska tro eller hoppas på längre!

Kan inte se det positivt längre.. det finns inget positivt med det här.
Sitter o hoppas på att allt ska bli bra mellan han o mig igen. Men är rädd att när han väl "saknar" mig så kommer det vara försent. Som det brukar vara!
Är trött på dessa känslor.. Vill bara att dom ska försvinna! Önskar jag också kunde vara känslokall..