Varför ska kärlek vara lika gott som ont?
Jag tycker kärlek ska vara något ömsesidigt och vackert. Men nu förknippar jag det bara med tårar, frågor och funderingar.
Gillar inte den synen jag fått. Men när man ser alla omkring sig som får sina hjärtan krossade och inte har en chans att få dom hela igen, på vem vet hur länge, så är man väldigt glad som är singel.
För den känslan känner man ju igen, allt för väl. Så kärlek är något man ska passa sig för har jag lärt mig.
Men hur ska man försöka få en totalt hjärtekrossad vän att må bra?
Som vän säger man lätt - "Men tänk inte på honom/henne", "Hör inte av dig, låt han/hon höra av sig", "Försök hålla dig underhållen". Osv.

När man själv vet, att vid det läget så tänker bara ens vän på personen som krossat hans/hennes hjärta.
Och när man blivit dumpad så går ju självklart tankarna till "Vad gjorde jag fel?", "Hur skulle jag reagerat?", "Jag kanske skulle gjort så istället", och ja ni förstår vad jag menar. Alla tänker ju så?!
Sen börjar man smsa och be om ursäkt, i minsta hopp om att personen man älskar ska svara och vilja ge det ett försök till.
Men så händer det ju väldigt sällan.

Så hur gör man som vän för att lättast få en så krossad och deprimerad vän att må bra igen?
För han/hon hoppas ju på att få tillbaka sin pojk-/flickvän igen in i det sista.
Såklart vill man hitta på saker med vännen, som får han/hon att må bra igen - det är ju självklart!
Man försöker få den på andra tankar, fokusera på sig själv, andra tjejer/killar kanske, skaffa sig en kk?
Hindra han/hon från att smsa exet.
- Vad finns mer?

Det är ju verkligen inte lätt sånthär, både att vara den som blir dumpad och vara vännen till den personen. För man vill ju verkligen hjälpa såklart.
Men jag tror det är något en dumpad måste bearbeta själv egentligen. Man kan nog bara visa att man finns där som stöd om han/hon vill prata eller hitta på något. Endast tiden läker såren. Och man växer så enormt som person av något sånt här. Nu kan man bara bygga sig uppåt..

När jag själv gick igenom ett uppbrott så gick jag ner i en enorm depression. Ställde själv dessa frågor till mig själv. Och skulle verkligen behövt en vän vid min sida dygnet runt.
Men det enda jag hade var musik och internetvänner, det tog mig vidare sakta men säkert.
Och såklart så gjorde jag saker jag mådde bra av, som dansa, resa till andra städer för att gå på fester o träffa vänner, promenixa o rensa tankarna. Och ja, tiden läker alla sår säger jag.
Och själv tycker jag också att om man t.ex var tillsammans i 1år så tar det ½år att komma över personen. Såklart varierar det från person till person. Men när det tagit slut och man nått botten så kan man ju inte ta sig någon annanstans än uppåt?!
Såklart är alla förhållanden olika, det jag var i var inte det bästa insåg jag tids nog.
Men allt händer av en anledning, även ett bra förhållande kan ta slut, då var det inte ömsesidigt. Och då är det väl lite lättare att tänka så? För då var inte det den rätta och man kan gå vidare o till slut hitta den rätta. Eller?



Det var dagens tankeställare för min del iaf =)
Tjing!